Le Flâneur (music by The XX) from Luke Shepard on Vimeo.

En dag ska jag gå på Paris gator.

Thrush from Gabriel Bisset-Smith on Vimeo.

DARK SIDE OF THE LENS from Astray Films on Vimeo.

The Unseen Sea from Simon Christen on Vimeo.

Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling, vi var alla en gång små

Bara Ben

Bakom brödbutiken bodde Basker-Bosses båda bröder

Bröderna Basker

Brödernas båda brädade beundrarinnor brukade besviket begagna brödbutikens bullar

Bullarna bakade Basker-Bosses bas Bagar-Basse

Basker-Bosse bodde bredvid brödbutikens blå byggnad

Basker-Bosses bröders brädade beundrarinnor bodde båda bortom bergen besynnerligt billigt bredvid Biff-Bertils bastanta bacon bod

Byx beklädd blott baktill…

… beslöt Basker-Bosse besöka Biff-Bertils bacon bod

Bilen brummade bort bredvid belgiska bananbolagets blå byggnad

Bort bortom B-lagets bisarras basarer

Bort bortom brottarnas bögiga bryggor

Betongen brusade bredvid bilen

Behärskat bromsade Basker-Bosse bakom bankbudens beigea buss

Bankbudet betraktade Basker-Bosse blygt

Basker-Bosse besvarade bankbudets blick

Bakom balkong-brokaden beskådade båda beundrarinnorna besöket

Basker-Bosse bar buttert bort bilen bakom Biff-Bertils bacon bod

Bland bilvraken bakom bacon boden brukade Biff-Bertil bygga billiga bidéer

Braket blev bedövande!

Bänd bort Bentley’n!

Bänd bort Bentley’n!

Brölade Basker-Bosse besatt

Bankbudet bajsade baken brun

Båda beundrarinnorna bantade bort brösten

Bagar-Basse bakade bredare bullar

Basker-Bosse brottade bort bilbvraken

Böjde bak bidéerna

Bankade Biff-Bertils brevlåda bucklig

Bromsade bestört

Beskedet blottades bakom brevlådan

Biff-Bertil bortrest

Bankbudet blev Buddist

Båda beundrarinnorna började betala besynnerliga bankgiroblanketter beträffande betal-tv’s bredade basutbud

Basker-Bosses beklagliga belägenhet bekymrade blott bredvidboende Beck's bortskämda bleka boxer 

Liftarens guide till Galaxen är en klurig bok. Jag håller på och läser den nu på engelska. Även om den är helt sinnessjuk ibland så har den rätt i många saker.

Till exempel: en del rymdskepp använder sig av ”någon annans problem” för att bli ”osynliga”. Det vill säga att dom skulle kunna måla rymdskeppet rosa och ingen skulle ändå lägga märke till det, bry sig om det eller ens se det eftersom det är någon annans problem. Det är ju väldigt sant om man tänker på hur vi lever idag. Hur stora problem våra medmänniskor har så lägger vi inte märke till dem eftersom det är någon annans problem. Det är en överdrift såklart. Man bryr sig ju om en del problem och försöker hjälpa dem som man bryr sig om med deras problem och så. Men om de inte skulle säga att de hade några problem, skulle vi då lägga märke till dem? Rent hypotetiskt, skulle någon kunna gå runt med en tröja som det står ”jag har problem!” skrivet rakt över bröstet. Men om personen i fråga skulle säga att det inte var nåt problem så skulle de flesta acceptera det och sen inte bry sig mer. Alltså finns bara de problem som vi ser och accepterar.

En annan klurig sak är hur de beskriver konsten att flyga. ”There is an art, or rather a knack of flying. The knack lies in learning how to throw yourself at the ground and miss.” Man ska alltså lära sig att kasta sig mot marken och lyckas missa den. För att lyckas med det ska man enligt Liftarens Guide till Galaxen hitta någonting som gör att man distraheras och tappar fokusen på att kasta sig mot marken. Om man lyckas hitta den distraktionen så slutar man kasta sig mot marken och mitt i fallet så börjar mans sväva i stället. Hur kreativ är inte den tanken?

Lördagen spenderade jag med mina parenteser i Stockholm. Jag inhandlade (fick inhandlat) en vinterjacka och ett par byxor. Men det var inte det jag skulle dela med mig av.

Runt sjutiden susade vi från Stockholms innerstad till Globen. Utanför låg massa frusna Green Day-fans i tält och sovsäckar och väntade på biljettsläppet dagen efter. Hur man nu kan få den idén är för mig totalt obefintlig. I alla fall så var dagens stora händelse Fleetwood Mac konserten. Om ni har läst recensionen från Aftonbladet så är jag beredd att hålla med. Höjdpunken var absolut BIG LOVE. Den fick mig att börja gråta. Den är så jävla bra! Och all ära åt Lindsey Buckingham. Finns inga ord som kan beskriva hans röst och hans gitarrspel. Jag ryser bara av att tänka på det. Men var det enda som var riktigt bra. Annars så var publiken rädd död (men jag menar 50+are.. vad har man att förvänta sig?), och det gjorde väl att det inte blev riktigt drag på scenen.

En häftig upplevelse att se dem live i alla fall!