En vän övertalade mig att börja skriva igen, det här är resultatet.
----

    Hon ser sig själv i spegeln. De bruna ögonen som ser tillbaka på henne är tomma och livlösa. En tår tränger sig fram mellan de mörka ögonfransarna och trillar mjukt ner på hennes redan våta kind. Föraktet i hennes egen blick genomborrar hennes själ och vinner över den lilla självbevarelsedrift hon har kvar. Benen viker sig under henne och hennes hår sprider ut sig som en mörk gardin över hennes armar när hennes huvud tungt sjunker mot knäna. Hon ger efter för känslostormen hon försökt stå emot de senaste ensamma timmarna. Knivar skär genom den tunna vävnaden som hennes hjärta består av, och av sorgen spänner tunga läderremmar kring hennes bröstkorg.
    Den tid hon sitter på det kalla stengolvet blir till en evighet i hennes medvetande. En evighet där ovissheten om framtiden straffar henne för hennes övermodighet.
    Passionerat och okontrollerat, hah! Idioter!
    Musiken som strömmar ur högtalarna sätter ord på hennes känslor. De känslor hon en gång var så lycklig över att få slippa känna, de känslor som nu stormade inom henne. Besvikelsen som gräver djupa hål för henne att begravas levande i, sveket som står och hånskrattar henne i ansiktet och ensamheten som sveper sin filt gjord av törne och nässlor kring henne. Värst av allt är saknaden som likt en ond Amor skjuter sina pilar rakt i hennes hjärta.
    Den värld hon hade målat upp hade vänts upp och ner av en tornado som hon till en början endast hade skådat vid horisonten, som med fart och kraft överrumplade henne där hon stod utan rustning. Den rev alla murar, rev allt vackert hon hade byggt på stadig grund och tog med sig all tro och allt ljus.
Kvar fanns bara mörkret, regnet och ovädret.

Tillbringade den soliga eftermiddagen hemma hos Johanna och Jocke tillsammans med Johanna. Vi hade picknick med en massa mat och spelade några omgångar Kubb och Hjärter. Det känns verkligen att solen och sommaren är på väg nu. Härliga tider!

Melonas!

Det är dags att vidga mina fotovyer och jag har nu grävt fram en massa objektiv som låg hemma och skräpade. Fisheye (<3!!!), Lensbaby och lite annat smått och gått ska nu provas :)
Läste också på fotofeber om tekniken Freelensing. Lät kul.

SHOOT!

Fixat lite i trappen hemma, det blev fint.

Jag har hamnat i en period där allting går på halvfart. Det känns bara segt och jobbigt. Skolan har dragit igång igen nu, och jag undrar hur det ska gå. Höstterminen var inget att göra vågen åt, rent betygsmässigt. Jag vill göra bra ifrån mig, men orken har bara inte funnits där. Hej ångest. Jag klarar inte riktigt av att göra dåligt ifrån mig. Ångesten attackerar mig.

Ni är de absolut bästa <3

Vad är egentligen meningen med livet? Varför ska man leva? Vad är poängen?

För ett tag sedan så påstod jag ha mitt egna svar på frågan ”vad är meningen med livet?” Svaret jag tänkte mig var: ”livet”. Jag tänkte alltså att meningen var att man skulle leva sitt liv så som man ville. Uppfylla sina drömmar, vara lycklig och kanske hjälpa någon annan att bli lycklig.  Men jag är inte så säker längre.

 

Jag pratade med en vän förra veckan och han sa något som verkligen fastade i mitt huvud. ”Allt som är bra tar slut”. Det är så sant. Allt som är bra, som gör att man mår bra och gör en lycklig, tar någon gång slut. Varför är det lättare att må dåligt än att må bra? Varför är det lättare att skapa olycka än lycka?

 

Så vad är poängen med livet?

Varför finns människan över huvud taget? Är det tänkt att vi ska ådstakomma någonting? Ska människorasen uppfylla något slags mål?

 

Varför ska varje individ lära sig saker, utvecklas och bli det man kallar för bra människor, när man i slutändan ändå hamnar i graven? Det här låter kanske fruktansvärt pessimistiskt och självmordsbenäget. Jag är nöjd med mitt liv, jag bara funderar och filosoferar.

 

Det enda jag ser – kanske lite pessimistiskt – människan har lyckats med är att skapa krig och elände. Visst vi har uppfunnit en jävla massa bra grejer, men i slutändan så dödar vi vår jord och gör våra människor stressade, lata, feta och olyckliga.

 

Vi lever på 2000-talet. Vi lyckas skicka upp rymdskepp till Mars. Men vi är fan inte lyckligare för det.

När jag hör Röksopp - So Easy får jag en speciell känsla i kroppen. Det har antagligen mycket att göra med i vilket skede jag är i mitt liv, men känslan jag har är obeskrivlig. Jag känner mig tillfreds, lugn, lycklig och nöjd. Jag blir helt varm i kroppen, det pirrar i magen och håren på armarna ställer sig upp. Det känns nästan som när man ser sin förälskelse. Kankse är det en sorts förälskelse... en förälskelse i musiken?

Att några toner som strömmar ut ur en högtalare kan skapa denna känsla är för mig faschinerande. Hur kan hela kroppen reagera på något som är så... okroppsligt?

Varje människa på denna jord har en tro. Det är kanske inte alltid medveten, men den finns där. Det finns många som inte tror på gud, jag är en av dem. Men jag tror ändå på någonting. Jag vet inte vad det är eller vad det gör.. men det är något som får mig att behålla hoppet på livet. Det kanske är en tro på morgondagen, framtiden eller bara en tro på det goda. Utan en tro på någonting, varför ska man då leva? Om man inte har något hopp, eller någon tro på någonting alls, då har man ingenting att leva för. Man lever väl ändå för att man har en tro på något som ska hända i framtiden?

En tro, eller en övertgelse är otroligt stark. Den påverkar våra val och den påverkar även vår hälsa. Inbillar man sig själv tillräckligt länge att man har ont i huvudet, så får man till slut ont i huvudet och samma sak är det om man är övertygad om att man inte är sjuk så känner man sig ofta inte så sjuk.

Tron på att man ska lyckas med de utmaningar man får i livet är också avgörande för hur det går. Är man övertygad om att allting kommer gå dåligt och att man kommer misslyckas… ja, då kommer man antagligen misslyckas. För att lyckas i livet måste man ha en tro på sig själv, och på att man kommer att lyckas. Inställningen är otroligt viktig. Man kommer väldigt väldigt långt på bara en positiv inställning.

”Det sista som överger människan är hoppet” – sägs det.