Crushed
If it looks like I'm laughing, I'm really just asking to leave
Because, you know, we're not the same
Kreativiteten flödar
We'll fight for each other
"Jag ska göra mitt bästa för dig"<3
I got a world of my own
Knark
Hitchhikers Guide to the Galaxy
Liftarens guide till Galaxen är en klurig bok. Jag håller på och läser den nu på engelska. Även om den är helt sinnessjuk ibland så har den rätt i många saker.
Till exempel: en del rymdskepp använder sig av ”någon annans problem” för att bli ”osynliga”. Det vill säga att dom skulle kunna måla rymdskeppet rosa och ingen skulle ändå lägga märke till det, bry sig om det eller ens se det eftersom det är någon annans problem. Det är ju väldigt sant om man tänker på hur vi lever idag. Hur stora problem våra medmänniskor har så lägger vi inte märke till dem eftersom det är någon annans problem. Det är en överdrift såklart. Man bryr sig ju om en del problem och försöker hjälpa dem som man bryr sig om med deras problem och så. Men om de inte skulle säga att de hade några problem, skulle vi då lägga märke till dem? Rent hypotetiskt, skulle någon kunna gå runt med en tröja som det står ”jag har problem!” skrivet rakt över bröstet. Men om personen i fråga skulle säga att det inte var nåt problem så skulle de flesta acceptera det och sen inte bry sig mer. Alltså finns bara de problem som vi ser och accepterar.
En annan klurig sak är hur de beskriver konsten att flyga. ”There is an art, or rather a knack of flying. The knack lies in learning how to throw yourself at the ground and miss.” Man ska alltså lära sig att kasta sig mot marken och lyckas missa den. För att lyckas med det ska man enligt Liftarens Guide till Galaxen hitta någonting som gör att man distraheras och tappar fokusen på att kasta sig mot marken. Om man lyckas hitta den distraktionen så slutar man kasta sig mot marken och mitt i fallet så börjar mans sväva i stället. Hur kreativ är inte den tanken?
Fleetwood Mac, Globen
Lördagen spenderade jag med mina parenteser i Stockholm. Jag inhandlade (fick inhandlat) en vinterjacka och ett par byxor. Men det var inte det jag skulle dela med mig av.
Runt sjutiden susade vi från Stockholms innerstad till Globen. Utanför låg massa frusna Green Day-fans i tält och sovsäckar och väntade på biljettsläppet dagen efter. Hur man nu kan få den idén är för mig totalt obefintlig. I alla fall så var dagens stora händelse Fleetwood Mac konserten. Om ni har läst recensionen från Aftonbladet så är jag beredd att hålla med. Höjdpunken var absolut BIG LOVE. Den fick mig att börja gråta. Den är så jävla bra! Och all ära åt Lindsey Buckingham. Finns inga ord som kan beskriva hans röst och hans gitarrspel. Jag ryser bara av att tänka på det. Men var det enda som var riktigt bra. Annars så var publiken rädd död (men jag menar 50+are.. vad har man att förvänta sig?), och det gjorde väl att det inte blev riktigt drag på scenen.
En häftig upplevelse att se dem live i alla fall!
From the inside out
Det va inte tänkt att det skulle bli en så djup bild... men det blev det :O
Torsdag
Vaknade halv 8 och trodde att jag hade blivit överkörd av en lastbil. Det kändes så i alla fall. Jag var så trött (!) och tanken på att jag hade en kvarts lektion och sen håltimme i 1,5 timme gjorde mig inte så peppad. Men jag höll humöret uppe med Hacka hacka hål, hacka hål hacka hål, hacka hacka hål, hacka hål hacka hål.
Det har slagit mig att man snart börjar behöva köpa julklappar. Det är ju inte så himla långt kvar till jul. Jaha, och då ska man göra ett försök till att vara kreativ då...
Ikväll bär det av till kungsör och KU-kväll där. Ska bli... spännande.
Jag vill sova.
Håltimme
Det här är resultatet av dagens håltimme. Ja, jag hade tänkt att plugga Franska, men det blev inte riktigt så...
Jag gjorde upp en eld för dig, och nu brinner hela skogen
Mina framtidsplaner är ganska stora och jag vill vekligen göra något med mitt liv. Jag vill inte sitta i Hallsta i hela mitt liv och jobba på skolan eller någonstans här i Hallsta när jag blir äldre. Det gör mig ingenting om jag tillslut hamnär här igen när jag ska börja bilda familj och så. Men jag ska leva mitt liv, man har bara ett och jag tänker göra så mycket jag kan med mitt! Därför blir jag lite ledsen när jag hör folk som säger att de inte har varit utomland någon gång och de vill inte det heller. Är de inte nyfikna på hur det ser ut i världen?
Och folk som har jobbat på Bulten här i Hallsta sedan de var 16 och nu är 57. Vad är det för liv? Det gör mig ledsen att en del är så fast i hur de lever nu och inte är ett dugg nyfikna på hur något annat är.
Jag har börjat kolla på vad jag vill gå på universitetet. Det har alltid varit något som jag inte har haft någon aning om vad jag vill göra i hela mitt liv, men nu börjar det faktiskt klarna och jag vet i alla fall vilket spår jag vill jobba med. Sen kommer jag säkert hinna ändra mig både 2 och 11 gånger innan jag bestämmer mig.
Men just nu har jag siktat in mig på Linköpings Universitet. Kommer inte ihåg vad utbildningen hette men det va typ mediekommunikation eller grafisk kommunikation eller nåt åt det hållet. Det lät hur som helst kul!
Just nu är det fullt upp. Hela veckan är fullbokad till den grad då det börjar ta för mycket tid att äta och sova. Hårt, men sant. Dock får man ju prioritera lite. Kan ju bli lite jobbigt om jag börjar svimma och så... Det är energikrävande att ha "så många järn i elden" (höhöhö) men jag mår bra av att ha mycket att göra, och det är ju bara roliga saker som jag själv har valt så det känns bra.
If you want to hear the rest, listen to the story
Besöksrekord osv...
Jag har hört att smärta är en illusion. Hur kan den vara det? Jag menar, jag har tänkt på det nån gång när jag har ont. Även om jag försöker ignorera det så mycker min lilla hjärna förmår så gör det fortfarande förbannat lika ont. Och om nu smärta är en íllusion, varför finns den över huvud taget då? Blev gud sur för att vi här nere på jorden hade för kul, eller för att vi häller ut för mycket potatisskal (jag tänker förr i tiden, okey) i sjön och tyckte att vi skulle få ha lite ont... eller nåt. Och varför gör inte allt lika ont på alla människor. En del har ju jättehög smärttröskel och en del får jätteont av ingenting.
Och på tal om skillnader för människor. Varför i hela friden svimmar jag av blod? Jag har aldrig haft problem med det förut, jag tycker inte att det är äckligt, jag blir inte "rädd" när jag ser det. Jag får bara en obehaglig känsla i kroppen, det svartnar för ögonen och nästa ögonblick har jag vaknat upp på golvet med någon orolig själ böjande sig över mig.
Så här blir det när man går samhäll...
G'nite
