Liftarens guide till Galaxen är en klurig bok. Jag håller på och läser den nu på engelska. Även om den är helt sinnessjuk ibland så har den rätt i många saker.

Till exempel: en del rymdskepp använder sig av ”någon annans problem” för att bli ”osynliga”. Det vill säga att dom skulle kunna måla rymdskeppet rosa och ingen skulle ändå lägga märke till det, bry sig om det eller ens se det eftersom det är någon annans problem. Det är ju väldigt sant om man tänker på hur vi lever idag. Hur stora problem våra medmänniskor har så lägger vi inte märke till dem eftersom det är någon annans problem. Det är en överdrift såklart. Man bryr sig ju om en del problem och försöker hjälpa dem som man bryr sig om med deras problem och så. Men om de inte skulle säga att de hade några problem, skulle vi då lägga märke till dem? Rent hypotetiskt, skulle någon kunna gå runt med en tröja som det står ”jag har problem!” skrivet rakt över bröstet. Men om personen i fråga skulle säga att det inte var nåt problem så skulle de flesta acceptera det och sen inte bry sig mer. Alltså finns bara de problem som vi ser och accepterar.

En annan klurig sak är hur de beskriver konsten att flyga. ”There is an art, or rather a knack of flying. The knack lies in learning how to throw yourself at the ground and miss.” Man ska alltså lära sig att kasta sig mot marken och lyckas missa den. För att lyckas med det ska man enligt Liftarens Guide till Galaxen hitta någonting som gör att man distraheras och tappar fokusen på att kasta sig mot marken. Om man lyckas hitta den distraktionen så slutar man kasta sig mot marken och mitt i fallet så börjar mans sväva i stället. Hur kreativ är inte den tanken?