This is a story of a girl
En vän övertalade mig att börja skriva igen, det här är resultatet.
----
Hon ser sig själv i spegeln. De bruna ögonen som ser tillbaka på henne är tomma och livlösa. En tår tränger sig fram mellan de mörka ögonfransarna och trillar mjukt ner på hennes redan våta kind. Föraktet i hennes egen blick genomborrar hennes själ och vinner över den lilla självbevarelsedrift hon har kvar. Benen viker sig under henne och hennes hår sprider ut sig som en mörk gardin över hennes armar när hennes huvud tungt sjunker mot knäna. Hon ger efter för känslostormen hon försökt stå emot de senaste ensamma timmarna. Knivar skär genom den tunna vävnaden som hennes hjärta består av, och av sorgen spänner tunga läderremmar kring hennes bröstkorg.
Den tid hon sitter på det kalla stengolvet blir till en evighet i hennes medvetande. En evighet där ovissheten om framtiden straffar henne för hennes övermodighet.
Passionerat och okontrollerat, hah! Idioter!
Musiken som strömmar ur högtalarna sätter ord på hennes känslor. De känslor hon en gång var så lycklig över att få slippa känna, de känslor som nu stormade inom henne. Besvikelsen som gräver djupa hål för henne att begravas levande i, sveket som står och hånskrattar henne i ansiktet och ensamheten som sveper sin filt gjord av törne och nässlor kring henne. Värst av allt är saknaden som likt en ond Amor skjuter sina pilar rakt i hennes hjärta.
Den värld hon hade målat upp hade vänts upp och ner av en tornado som hon till en början endast hade skådat vid horisonten, som med fart och kraft överrumplade henne där hon stod utan rustning. Den rev alla murar, rev allt vackert hon hade byggt på stadig grund och tog med sig all tro och allt ljus.
Kvar fanns bara mörkret, regnet och ovädret.