Japp, då var jag fast... igen. Jag kan inte förstå varför jag är så fruktansvärt fast i den serien så fort jag börjar kolla på den. Jag har ju nån sorts dragning till kluriga grejer, och klurigt är det. Och sen att huvudpersonen, Wentworth Miller, är så snygg att man nästan dör gör det ju inte sämre heller.

Så, det är det jag underhåller mig med när jag inte är i skolan, pluggar rumpan av mig, eller hittar på nåt annat skoj.

Nej, jag är inte död. Jag hade bara tänkt tillägna den här bloggen mina bilder.. och just nu har jag inga bilder att lägga upp. Så, ja... det kommer när det kommer.

Jag är hemma efter ett sjukt underbart läger på Finnåker. Inget kan beskriva hur fantastiskt det är där borta. Även om jag inte var med på någon aktivitet mer än en föreläsning så gick tiden så sjukt fort. Det sa bara swoosh och så satt jag med Zaxen, Mäkimää och Mariel i matsalen och var på väg att gråta för att vi skulle åka hem om en timme.

Nu går jag runt hemma med feber och är depp. Allt är så mörkt och grått här hemma. Jag skulle kunna ligga i Kvarngårn 1 i Alm-D'Addas säng (den blev okkuperad av mig, mariel, marisha, sabina, anna, jonas, daniel, zaxen, mäkimää och mookie mest hela tiden) och prata med folk även om jag är sjuk, i stället för att ligga här hemma framför teven helt ensam och deprimerad.

Mässan var obeskrivlig, som det brukar bli i Finnåker. Det var så himla skönt att få gråta ut och bli av med alla jobbiga känslor som jag har haft på sista tiden.

Tack Marisha, för att du är så underbar. Tack Daniel, Anna och Stina för allt stöd. Tack Mariel och Sabina, för att ni är så söta. Tack Jonas, för att jag fick gråta hos dig. Tack Zaxen, för dina tröstande kramar. <3